Fråga
Psykologen

En av mina kompisar dog för några månader sen och jag vet inte hur jag ska orka överleva. Hon dog av en misshandel och jag är livrädd att gå utanför dörren och har isolerat mig från allt och alla sedan dess. Börjar inse att jag måste ta mig ut och till skolan men jag får panik av att bara tänka tanken.
Vad ska jag göra?

Hej, och tack för att du skriver!

Vad oerhört tråkigt att höra att du förlorat en kompis. När hemska saker händer så reagerar människor väldigt olika, och alla reaktioner är normala. Att bli rädd när någon en känner (eller en själv) råkat ut för något farligt är också helt normalt. Det kan hanteras genom att på olika sätt försöka ha kontroll och skydda sig från risker extra mycket. För en del lägger det sig av sig självt med lite tid, och andra kan behöva jobba mer aktivt med att hitta tillbaka till en lagom nivå. Det är inte ovanligt att behöva hjälp och stöd med det från andra.

Väldigt förenklat sagt så det du kan göra är att börja försöka göra de saker du vill kunna göra. Hur vill du kunna leva, agera och röra dig? Vad är rimlig försiktighet och vad är överdriven oro? Hur skulle du bete dig om du inte vore överdrivet orolig och rädd? Det kan vara bra att ta hjälp av andra för att komma igång. Ta det stegvis och öka upp successivt. Finns det personer i din närhet som kan stötta dig?

Det är vanligt med oro och rädsla som hindrar en från att leva sitt liv som en vill, men det finns också väldigt bra hjälp att få om det är svårt att utmana sig på egen hand eller veta hur du ska göra. Det går t.ex. att få hjälp via ungdomsmottagning, vårdcentral, studenthälsan eller skolkurator. Det finns också möjlighet att söka hjälp online. En del ungdomsmottagningar och många vårdcentraler har även kuratorer och psykologer som arbetar online. Annars finns även alternativ online som mindler.se eller kry.se.

Det du beskriver är som sagt vanligt och går att få god hjälp med, så tveka inte att söka hjälp om det är svårt att ta sig an på egen hand.

Lycka till!

Hur ska jag veta om jag har psykisk ohälsa eller ocd? Misstänker att jag har det.

Hej och tack för din fråga!

Klokt av dig att fundera och ställa frågor om det är så att du mår dåligt eller att något inte känns bra. Diagnosen OCD (eller tvångssyndrom som det också kallas) är en form av psykisk ohälsa och innebär i korthet att en får ofrivilliga tankar som ger upphov till obehagliga känslor, och att en ofta känner att en behöver göra något särskilt för att bli av med den obehagliga känslan. OCD kan se ut på väldigt många olika sätt. Vissa får till exempel tankar om att någon kommer dö om man inte gör en viss ritual, och vissa får tankar om att en kommer råka skada någon trots att en egentligen inte vill det. Men det är bara några exempel, det kan som sagt se ut på väldigt många olika sätt. Det som brukar vara gemensamt är att de tankar som en får inte är tankar som en väljer att tänka utan att det känns som att de bara kommer, tankarna kallas för tvångstankar. När tankarna kommer känns det ofta som att en behöver göra något för att bli av med den obehagliga känslan eller för att förhindra att det som tanken säger blir sant. Dessa handlingar eller ritualer kallas för tvångshandlingar.

Ibland kan det kännas som att tvångshandlingen kommer utan att det egentligen finns någon viss tanke bakom, men att det känns som att en behöver göra på ett visst sätt (ibland upprepat) för att undvika känslor av obehag.

Du skriver att du misstänker att du har OCD. Jag tänker att det som kan vara viktigt att fundera på är om det som du tror kan vara OCD leder till besvär eller lidande för dig? Ibland kan en känna igen sig i olika diagnoser men inte lida så mycket av det och ändå känna att livet fungerar ganska bra. I så fall behöver en ju inte göra så mycket mer med det. Men om det är så att du lider av det eller känner att det ställer till besvär i livet så kan det vara värt att söka hjälp. För att söka hjälp så behöver du egentligen inte veta om du har en särskild diagnos, utan det kan den du söker hjälp hos hjälpa dig att komma fram till. Det räcker att du känner att du inte mår bra för att söka hjälp. Det finns många olika vägar till att få hjälp med psykisk ohälsa, till exempel via skolsköterska, ungdomsmottagning eller vårdcentral.

Ta hand om dig!

Hej! Jag är 18 år och ligger i sängen runt 20 timmar per dygn, vilket ställer till det för mig. Jag har svårt att äta, duscha, borsta tänderna, gå till skolan(har inte varit där på 5 år), betala räkningar (inte av ekonomiska skäl eller för att jag tycker det är krångligt), städa, tvätta, m.m. Eftersom jag har fått pardondit vill jag desperat förändra min livsstil, men känner inte att jag klarar av det hur mycket jag än vill och försöker. Anledningen till att jag har så svårt att klara av vardagen är för att jag har stora igångsättningssvårigheter. Ibland vet jag inte varför jag inte kommer igång med saker, eftersom jag då vet vad jag ska göra och har energi att göra det. Ibland kommer jag inte igång eftersom jag har för många tankar och ideér,

Tankarna handlar om saker jag ska göra, tider jag ska komma ihåg, frågor jag ska googla och få svar på samt ideér. Jag känner mig ofta överväldigad och vet inte var jag ska börja. Jag har dåligt korttidsminne, och ofta glömmer jag bort vad det var jag skulle göra samma sekund jag kom på det. Ett annat problem det medför är att jag blir lättdistraherad. Jag har testat olika tips och trix, om hur man skapar vanor, som jag kommit på själv eller fått från omgivningen, internet och böcker. Jag har även försökt analysera när jag kommit igång och försökt hitta mönster, för att förstå vad som motiverar mig. Jag har märkt att jag ibland får väldigt intensiva intressen, så pass intensiva att jag stannar uppe på natten, glömmer bort att äta och skippar skolan. Jag blir jättefokuserad och motiverad då. Däremot tröttnar jag snabbt och har svårt att hålla på med något under en längre tid (mer än 3 dagar). Sedan får jag ett nytt intresse och det slutar med att jag påbörjar en massa saker jag inte avslutar. Jag blir även motiverad av att jämföra mig med andra och tävla mot dem, när jag har bråttom och när jag känner mig närvarande. Appropå närvaro, känner jag mig ofta frånvarande. Jag är inte riktigt i verkligheten mentalt. När jag pratar med folk zoomar jag ut och glömmer både vad jag själv och vad den andra personen har sagt.

Jag har svårt med strukturer och rutiner i vardagen och saknar en motor/drivkraft. Jag har både svårt med att skifta och bibehålla fokuset, beroende på situationen. Vad jag vet har jag ingen sjukdom (varken fysiskt eller psykiskt), däremot har jag autism. Jag känner igen mig i autismdiagnosen, och jag vet att det är vanligt med nedsatta exekutiva funktioner. Men jag är osäker på om problemen jag beskrivit ovanför beror på autism. Jag har testat traumaterapi och olika antidepressiva, men inget har fungerat. Jag känner mig väldigt annorlunda och vill verkligen veta varför jag inte beter mig som andra. Har du träffat andra med liknande symptom? Vet du vad det skulle kunna bero på? Kan det förklaras av att jag blivit utsatt för våld under barndomen? Kan det förklaras av autismen? Är det för att jag inte fick mat som barn? Var ärlig, tror du det finns hopp för mig? Vad kan jag göra?

Hej och tack för att du tagit dig tid att skriva så utförligt om hur du har det. Jag hör att du har det väldigt kämpigt att klara av din vardag, och jag hör samtidigt en vilja till förändring. Du frågar om det finns hopp för dig, och jag vill börja med att skriva att jag ser många anledningar till att vara hoppfull när jag läser din text. Att du skriver hit, att du vill förstå dig själv, och att du vill ha råd om vad du kan göra – det är alla signaler om motivation vilket har stor betydelse för förmåga till förändring. Sen så tänker ju jag utifrån min yrkeserfarenhet att det faktiskt alltid finns hopp, eftersom jag många gånger fått äran att vara följeslagare på andra människors väg från väldigt svåra situationer och mående till något positivt. Så jag kan helt ärligt svara att det finns hopp.

Sen när det gäller förändring så tänker jag att det är hjälpsamt att underlätta för sig själv genom att sträva efter att ta saker i små steg och ett litet steg i taget. Du beskriver många saker i livet som kämpigt just nu och då kan det ibland vara, precis som du skriver, svårt att veta var en ska börja. När vi tänker att vi ska förändra allt så är risken stor att vi inte lyckas förändra något alls.

Om vi däremot tänker att vi ska förändra något litet och börjar med det, så är chansen stor att det ger motivation till fortsatt förändring och blir starten på en god cirkel. Jag skulle därför kanske börja med att försöka fundera på vad som är viktigast för dig att förändra just nu och se om det går att börja i den änden.

Jag hör att du har många funderingar kring vad ditt mående och fungerande beror på. Mycket i det du beskriver är som du skriver vanligt vid autism. Sen är det så att symtom inte alltid beror på en sak eller diagnos, utan ofta på en kombination av olika saker. Det är naturligt för oss människor att vilja förstå oss själva och vår omvärld, genom t.ex diagnoser. Att ställa diagnoser är ofta hjälpsamt då det då kan vara lättare att sätta in rätt behandling där forskning har visat att den har effekt för just den diagnosen. Men ibland är det också mer komplext än att en diagnos kan svara på varför vi fungerar och mår som vi gör.

Hur vi mår och fungerar som vuxna beror på en kombination av det vi har med oss när vi föds och det som vi är med om genom livet. Du skriver att du fått diagnosen autism och autism är något som vi tänker att vi föds med. Sen så nämner du i din text att du varit utsatt för hemska saker i din barndom, sådana upplevelser påverkar oss både när de sker och de kan sätta spår hos oss långt senare. För att du ska kunna förstå dig själv, och i förlängningen ta steg mot att må bättre, så tänker jag att du behöver få hjälp med att förstå de komplexa samband som gäller för just dig. Det är ofta alldeles för svårt att göra på egen hand, särskilt när en mår dåligt. Det framgår inte riktigt i din text om du har någon pågående vårdkontakt idag eller ej, men jag tänker att du behöver få bolla dina kloka funderingar med en professionell person inom vården. Du är expert på ditt fungerande och vårdpersonal är experter på diagnostik och behandling, för att reda ut dina funderingar och hitta en väg framåt tänker jag att det behöver ske tillsammans i dialog. Så jag råder dig att lyfta dina funderingar med eventuell vårdkontakt och att i annat fall söka en ny sådan eller återaktualisera en tidigare (t.ex den kontakt du hade när du fick diagnosen autism eller den du hade vid traumabehandling).

Ta hand om dig!

Om man mår dåligt och man inte vågar säga till någon att man mår dåligt, vad kan man göra då?

Hej och tack för att du skriver! Vilken viktig fråga! Många av oss kan tycka att det är svårt att berätta om vårt mående för andra. Samtidigt så är det ofta hjälpsamt att göra det, och det kan vara ett viktigt steg för att få hjälp att må bättre. Därför kan det verkligen vara värt att fundera på hur det kan bli lättare för en att berätta.

Det första jag skulle göra är att fråga dig själv – vad exakt är det som du tycker känns svårt? Är det till exempel att du är rädd för den andra personens reaktion/eller rädd att bli missförstådd/eller rädd att inte kunna uttrycka hur du känner? Eller rädd för något helt annat? Ju mer vi kan förstå vad det är som gör att vi inte vågar desto lättare är det att hitta vägar för att komma över de hindren och våga. Nu vet jag ju inte vad det är för just dig som gör att det känns svårt, men jag kan komma med några generella tips som fungerar för en del.

1. Välj rätt person att prata med. Fundera kring vem du skulle vilja dela med dig till. Tänk över vad som är viktigt för dig hos en person som du ska prata med, är det till exempel att personen kan relatera eller att personen besitter någon särskild egenskap?

Sen kan du fundera kring vem i din närhet som passar in på den beskrivningen. Det är inte nödvändigtvis alltid så att det är lättast att prata med de som står oss närmast, t.ex en förälder eller kompis. Ibland kan det till och med vara svårare att prata med de vi har nära och lättare att prata med någon som inte känner oss så väl. Ibland kan det kännas svårt att be om någon annans tid, särskilt om det är någon vi inte känner väl, men de allra flesta människor uppskattar att få finnas där för andra.

2. Testa att skriva i stället för att prata. Ibland kan det vara svårt att uttrycka sig verbalt och kanske lättare att välja en annan form för att förmedla det en känner. Att skriva kan då vara ett alternativ. Genom att skriva finns också möjlighet att i lugn och ro formulera sig innan en delar det med någon annan.

3. Börja i små steg. När vi tänker att vi ska prata med någon om vårt mående kan det ibland kännas som att vi i så fall behöver berätta allt, vilket kan kännas övermäktigt. Men genom att låta berättandet ske i små steg kan det gå lättare. Att berätta lite i taget innebär också att vi hinner känna efter hur det känns att dela till den person vi väljer att dela med och utifrån det avgöra om vi vill fortsätta eller gå en annan väg.

4. Prata med någon professionell. Vissa tycker att det kan kännas lättare att prata med en professionell person som arbetar med att lyssna och vara ett stöd för andra, t.ex en psykolog eller en skolkurator. Vissa tycker att själva formen underlättar, då det i sådana samtal är underförstått redan från början att vi är där för att prata om svåra saker. En professionell person är också van vid att berättande kan kännas svårt och kan använda sig av sin kompetens och erfarenhet för att underlätta för dig och göra berättandet enklare.

5. Prata i ett anonymt forum. Om du inte känner dig redo att prata med någon som känner till din identitet så kan ett första steg vara att prata i ett anonymt forum. Det kan vara ett sätt att testa hur det känns att dela med sig av sina tankar och känslor. Om det känns bra så kan det vara ett bra första steg mot att dela sina känslor i andra sammanhang. Det finns t.ex möjlighet att chatta anonymt här på Maana.

Som med mycket annat så är det också lite en träningssak att prata om sitt mående. Vissa av oss har fått mer träning i det genom livet, genom att t.ex föräldrar har hjälpt oss att sätta ord på våra känslor. Vissa av oss har fått träna mindre, det kanske var så att det inte pratades så mycket om känslor när vi växte upp. Men det är aldrig för sent att börja träna. I början kan nya saker nästan alltid kännas svårt men genom att träna på att prata om sitt mående flera gånger så brukar det kännas lättare och lättare.

Lycka till!

Hej, jag är 16 år och jag har mått psykiskt dåligt sen jag var 10 år. Jag har pratat med bup, olika kuratorer, skolan och barn och ungdomshälsan i flera år men inget förbättras. Jag tar även antidepressiva och andra ångestdämpande men inget funkar. Kommer det någonsin att bli bättre, kommer jag att må bra igen?? De inom vården säger att dem inte vet hur dem ska hjälpa mig vilket gör mig ledsen och stressad. Vad kan jag göra för att må bättre och kommer det ens att bli bättre eller kommer jag må dåligt hela livet?

Hej och tack för att du skriver. Det låter som du har det väldigt tufft och har kämpat på länge. Jag hör att du har vårdkontakter och har provat olika behandlingar som inte hjälpt. Jag förstår att det gör dig både ledsen och stressad. Eftersom jag inte vet så mycket om hur ditt mående ser ut och fungerar så har jag svårt att säga så mycket konkret.

Vad jag kan säga är att det är möjligt att må bättre, men det kan ta väldigt olika lång tid och olika personer behöver olika sorters hjälp. Viktigt att fundera på kan vara vad som faktiskt bidrar till att en mår dåligt. Är det vissa omständigheter eller personer? Något i skolmiljön, något i hemmet eller någon som får en att känna rädsla, ilska, stress eller oro. Om det är kopplat till specifika personer eller miljöer så kan det vara svårt att få förändring så länge en är kvar i det. Det är även viktigt att kunna vara så ärlig som möjligt om hur olika saker får en att känna eller reagera, för att andra ska kunna hjälpa en. Det kan ibland vara väldigt svårt, antingen för att en själv inte riktigt vet eller för att det handlar om någon som en älskar och vill skydda eller undvika att såra. Om det är så att någon i ens närhet bidrar till att en mår dåligt så är det ändå viktigt att det kommer fram till någon du litar på för att du ska kunna få rätt hjälp.

Troligtvis behöver även den eller de i din närhet också hjälp och stöd i så fall. Vad tror du själv skulle kunna få dig att må bättre? En annan sak att komma ihåg när det kommer till att må bättre är att det är ett samarbete. Det är viktigt att hjälpas åt, det vill säga att både vården gör sitt bästa för att försöka hjälpa och förstå dig, men också att du själv jobbar med det du kan för att få förändring och bli förstådd.

Fortsätt kämpa! Det går som sagt att må bättre igen. Fortsätt ta hjälp. Önskar dig all lycka till!

Vad gör jag när jag inte mår bra?

Hej och tack för att du skriver. En viktig, men också svår fråga du ställer. Det kan finnas så många anledningar till att en inte mår bra. Ibland har det hänt något som gör att en inte mår bra och då kan det vara viktigt att låta sig vara ledsen eller arg över det ett tag. Ibland får vi ångest och oro för att något som vi inte har kontroll över pågår eller riskerar att hända, vilket är normalt att känna i sådana situationer. Vi har också variation i att må bättre och sämre olika dagar, vilket också är helt normalt. Det kan bero på saker som hänt eller hur vi sovit eller ätit det senaste. Många gånger är det viktigt att få lyssna på sig själv, sina känslor och kroppen och försöka ta hand om sig. Ibland kan det vara att få känna det en känner, ibland kan det vara att vila, ibland kan det vara att få prata med någon om hur en mår.

Om en däremot mått dåligt över tid och det inte blir bättre så kan en försöka göra saker som en vet att en mår bra av och blir glad av, även om en inte har så mycket lust eller energi i stunden. Det kan till exempel vara att träffa en kompis, ta en promenad, träna eller ägna sig åt just det intresset du har.
Det kanske inte känns bättre direkt, men om en fortsätter försöka göra saker som en vet är bra för en så brukar det vara hjälpsamt. Ofta känns saker också lättare och bättre om en delar det med andra, så ett tips är att prata med någon du litar på. Kanske har hen ett annat perspektiv på saker och ting. Det finns även många chatter där du kan skriva och prata med någon och vara anonym, tex här på Maana.

Om du mår väldigt dåligt och har gjort det en längre period så kan det även vara aktuellt att söka vård. Beroende på hur gammal du är så kan du genom skola ta kontakt med skolsköterska eller skolkurator. Du kan kontakta ungdomsmottagningen fysiskt eller online via umo.se. Om du läser på högskola/universitet så finns ofta en akademihälsa eller liknande att kontakta. Du kan även kontakta vårdcentralen för fortsatt hjälp.

Lycka till och var inte rädd för att prata med någon och ta hjälp om du behöver.

Jag är 15 årig tjej, är 162 cm lång och väger ungefär 60 kg. Jag har ångest dag in och dag ut och varje gång jag äter något (det kan vara något litet). Jag hatar min kropp och vet inte hur jag ska börja acceptera den. Jag gymmar nästan varje dag i hopp om att bli smal (skippar mat och annat ätligt varje dag). Hur kan jag göra något åt detta?

Hej och tack för att du skriver! Det är tyvärr väldigt vanligt att ha ångest över kropp och vikt. Ca 2/3 av alla tjejer uppger att de är missnöjda över sitt utseende och ångest över vikten hamnar högst upp på listan.

Att kropp och utseende får mycket fokus är inte så konstigt med tanke på att vi lever i ett samhälle med stort fokus på kroppen. Vi matas hela tiden med bilder på hur en ska se ut, eller inte ska se ut. Det finns en stor marknad kring hur en kan förändra sitt utseende på olika sätt för att uppnå ett omöjligt kroppsideal. Ibland är det även mycket fokus på kropp och utseende bland ens vänner eller i familjen. Det kanske är vanligt att höra kommentarer gällande dig eller om andra. Sådant påverkar hur en ser på sin egen kropp.

För att minska negativt fokus eller ångest kring kropp och utseende kan det vara hjälpsamt att istället försöka fokusera mer på kroppens funktion. Vad kan den göra? Vad vill du kunna göra med kroppen? Finns det aktiviteter då du känner dig mer ”hemma” i din kropp och inte tänker på vikt? Det kan vara allt från någon idrott, att dansa, att läsa eller klappa katten. Gör mer av det! Finns det vissa personer du är med då det inte är fokus på kropp? Försök i så fall umgås mer med dem.

Se även över ditt flöde i sociala medier. Enligt forskning så får en mindre ångest över sin kropp och utseende om ens flöde har en variation på typer av kroppar. Det kan blandas upp genom att tex följa kroppsaktivister eller personer med olika funktionsvariationer. Det ökar acceptans för både den egna och andras kroppar. Det kan även ha effekt att minska tiden på sociala medier om det är mycket fokus på utseende där. Det kan också vara hjälpsamt att faktiskt uppmärksamma sådant som du tycker om med din kropp, någon del du gillar hur den ser ut eller vad den är bra på.

De allra flesta kan peka ut saker som de är missnöjda med i sitt utseende eller skulle vilja ha annorlunda. Det skiljer sig dock i hur vi förhåller oss till det. Om kroppsform eller vikt får för stort fokus finns risk att utveckla någon form av ätstörning, vilket kan bli farligt. Utifrån att du beskriver begränsat ätande och intensivt tränande så låter det som en del varningssignaler som bör tas på allvar. För både fysiskt och psykiskt mående är det viktigt att ta hand om kroppen, vilket innebär att även äta ordentligt och regelbundet. Jag skulle verkligen rekommendera dig att ta hjälp av vuxna runt dig, för det är ofta svårt att klara av helt själv. Kan du prata med en förälder, en lärare eller skolkurator? Det går även att ta kontakt med ungdomsmottagningen. Du ska veta att det du beskriver går att få hjälp med och handlar oftast om andra sätt än att försöka bli smalare.

Jag önskar dig lycka till!

Hej! Jag heter Tuva, jag är 16 år (snart 17). Mitt liv har präglats av många svåra händelser och känslor. Min lillasyster hade en dödlig sjukdom, den andra har en livshotande diagnos. Jag utsattes för sexuella övergrepp under flera år av en närstående till mig. Jag upplevde tidigt att förlora någon jag älskade till himlen. Min morfar är alkoholmissbrukare, min farmor har IF och autism och min farfar är alkoholmissbrukare. Ja det har liksom inte varit enkelt att vara jag. Ångesten har nog alltid präglat mitt liv, men mer eller mindre under perioder. Som liten visade det sig nog mest genom att jag var väldigt intrycks känslig och extremt blyg (prata nästan bara med mamma, pappa och mormor). När jag var 5-6 började jag känna prestationsångest och var livrädd konstant att något skulle hända någon jag älskade.

När jag var 13 år fick jag diagnosen PTSD och några månader innan det uppkom väll symtomen. De senaste tre åren har jag fått 2 depressioner ”på papper” och jag är ganska säker att jag haft en till men då sökte jag aldrig vård. Jag hade under två år panikångest minst 5 gånger i veckan. Och senaste 1,5 året har jag haft konstant (kronisk) smärta.

Ändå tog det tills för några dagar sen innan jag fick en diagnos som kunde förklara all ångest. Jag känner mig så sviken av vården. Jag gav upp hoppet på den för kanske ett halvår sen. Det känns som om ingen orkar med mig. Jag har gått i KBT eller annan psykologisk terapi fram och tillbaka i 5 år. Varför hjälpte ingen mig mer? Det enda alla psykologer och läkare gjorde var att träffa mig 3-6 gånger, få mig att berätta alla jätte privata saker ur mitt liv, för att sen komma fram till att jag var ”för sjuk/komplex” och att de skulle skicka vidare mig. Jag undrar om ingen förstod hur stort lidande det gav mig? Tänk om något hjälpt mig tidigare. Då hade jag kanske inte haft armar och lår fyllda av ärr. Kanske hade skolan kunnat gått bättre. Kanske hade jag haft ett vanligt tonårs liv.

Det kanske ska tilläggas att jag aldrig varit så sjuk att jag varit inlagd på sjukhus för min psykiska ohälsa. Men så sjuk att jag inte kunnat ha ett fungerande liv och verkligen lidit. Jag har tagit skada. Alla de där diagnoserna de trott jag haft har aldrig känts rätt. Jag visste långt innan alla tester och papper att det inte var rätt diagnos, eller depressionerna och PTSD var ju ett diagnos men det har inget med ångesten att göra egentligen. Så för några dagar sedan var jag på ännu en utredning på bup. De screenade av alla möjliga diagnoser och sjukdomar lite grundligt. Sen de som jag fick höga ”poäng” på noggrant igen. Det var ju en och annan grej jag sen innan visste jag hade, typ agorafobi eller vad det hette. Men sen sa de att jag hade högsta möjliga ”poäng” på GAD. Nu står det i min journal att jag har det under diagnoser. Det känns faktiskt som det är sant. Till skillnad från att det var en hjärntumör som de trodde ett tag… (det fick jag ju dock aldrig diagnosen för men det kanske var underförstått). Jag skulle tillbaka dit en annan dag och då tänker jag faktiskt en sista omgång försöka innerligt att må bättre och göra allt de säger. Men just nu undrar jag… Vad är egentligen GAD? Kan man bli frisk? Är det en livslång sjukdom? Varför får man det? Eller föds man med det? Jag kom för något år sen fram till att sånna här frågor inte är en bra idé att googla… Tack och ta hand om dig <3

Hej Tuva, och tack för att du skriver. Det har verkligen inte varit enkelt att vara du. Du har varit med om många svåra saker i ditt liv som säkerligen fortfarande påverkar dig, och många saker som du fortfarande behöver kämpa med och hantera. Jag beklagar verkligen att du har så många negativa erfarenheter av vården.

Till din fråga om GAD. Diagnosen GAD står för Generaliserat ångestsyndrom (Generalized Anxiety Disorder på engelska). Diagnosen är en beskrivning av symtom som i huvudsak handlar om överdriven och omfattande oro och ångest för alla möjliga situationer och delar av livet. Det ska vara i så hög grad att det påverkar förmågan att klara av skola/arbete, socialt liv och vardag. Konstant ångest och oro med katastroftankar över tid kan leda till spänningar, smärta och sömnsvårigheter.

GAD är inte något en föds med. Däremot föds vi med olika tendens till ängslighet, vilket det finns ärftlighet i. Om en har medfödd sårbarhet för ängslighet så finns större risk att utveckla GAD. Om en utvecklar GAD eller inte påverkas även av ens erfarenheter. Olika erfarenheter kan lära en att det är viktigt att vara vaksam och att andra och världen är farlig eller opålitlig. Att då oroa sig och försöka förutse möjliga katastrofscenarion blir ett sätt att försöka hantera och få kontroll eller förebygga risker.

Sådana erfarenheter kan vara olika trauman, förluster eller otrygga relationer. Det kan också vara inlärt via vårdnadshavare eller nära vuxna som själva varit rädda och ångestladdade, eller om vårdnadshavare varit väldigt kontrollerande eller överbeskyddande. Oavsett orsaker så utvecklas GAD, likt många andra ångesttillstånd, genom att oron generaliseras. Med det menas alltså att det kan ha varit korrekt att oroa sig för vissa saker utifrån ens erfarenheter, men att oron spridit sig till att gälla fler och fler områden till dess att det blivit så mycket att det börjat hindra en i livet.

Det går att jobba med GAD i psykologisk behandling och en del är hjälpta av medicinsk behandling. Det är också vanligt med en kombination av de båda. Många blir hjälpta av behandling. Det kan också gå upp och ner under livets gång och tex bli mer aktivt om det händer saker i livet som innebär mycket stress. Det är också väldigt vanligt att ha fler diagnoser parallellt med en GAD diagnos, vilket innebär att behandling behöver anpassas efter varje individs situation. Har du fler funderingar och frågor om diagnoser så råder jag dig att fråga de som träffat dig för att ställa diagnos.

Jag önskar dig lycka till!

Hur blir man bekväm i sin egen kropp?

Hej och tack för din fråga!Det är en viktig fråga som du lyfter – för tyvärr är det nog alldeles för många som inte känner sig helt bekväma i sin kropp. Vi lever idag i ett samhälle med ideal som sällan är varken realistiska eller sunda. Det påverkar oss alla och att vi kan därför behöva jobba aktivt på att hitta ett sätt att förhålla oss till vår kropp som vi mår bra av.

När vi på något sätt inte mår bra på grund av hur vi ser på en aspekt av oss själva så brukar det vara klokt att börja med att försöka förstå den känslan mer i detalj. Hur låter de självkritiska tankarna kring kroppen? I vilka situationer kommer de? Hur känns det när dessa tankar kommer? Vad gör du då? Finns det situationer när du känner dig mer bekväm i kroppen, vad utmärker i så fall dessa situationer? Genom att förstå mer om dessa saker och hur de påverkar varandra är det också enklare att se hur vi kan göra för att försöka förändra situationen. Om det till exempel är så att dessa känslor kommer i vissa sammanhang men inte i andra så kan det vara värt att fundera på om det går att göra mer av de saker som får en att känna sig bekväm. Om en till exempel mår dåligt kring sin kropp när en tittar sig i spegeln men bra när en dansar, så kan det kanske vara värt att prova att titta mer sällan i spegeln och att dansa oftare.

En vanlig konsekvens av att inte känna sig bekväm i sin kropp är att vi börjar med vissa beteenden, eller slutar med vissa beteenden.

Kanske börjar vi ha mer bylsiga kläder eller slutar vara på stranden i badkläder. Dessa beteenden är fullt förståeliga utifrån känslan att vara obekväm. Men om du märker att du har beteenden som ökat eller minskat utifrån din känsla av att vara obekväm så skulle jag vilja uppmuntra dig att utforska hur dessa beteenden påverkar känslan. Gör de att känslan försvinner på lång sikt? Det är nämligen vanligt att sådana beteenden lindrar känslan av obehag i stunden, men att de på lång sikt leder till att vi är fortsatt obekväma. Genom att börja experimentera med att inte låta känslan styra så kan vi få nya erfarenheter som hjälper oss att minska känslan av att vara obekväm. Min erfarenhet är att det kan vara hjälpsamt att flytta fokus från det som känns dåligt med kroppen till vad vi vill att kroppen ska kunna utföra. Fundera kring vad du vill kunna göra med din kropp. Vill du kanske bada/träna/dansa/springa långt/lyfta tungt/ha vissa kläder? Ibland kan känslan av att vara obekväm hindra oss från att utföra dessa beteenden, eller så kan det vara så att vi tänker att vi först behöver vara bekväma för att utföra dem. Genom att börja göra det vi vill kunna göra med kroppen ökar vi möjligheten att både få ett nytt perspektiv på kroppen med mer fokus på funktion än utseende, och att märka att vår känsla inte behöver hindra oss från att göra det vi vill. På sikt brukar det faktiskt också kunna leda till att den obekväma känslan minskar och att vi blir mer trygga i kroppen.

Vad som hjälper för att bli mer bekväm är givetvis väldigt individuellt. Tankarna ovan är några saker som kan vara värda att utforska, för att prova och se vad som kan fungera för just dig. Kanske hjälper inget av det jag har beskrivit, men kanske får du inspiration att prova något annat som du kommer på själv. Det jag vill förmedla är att känslan kring den egna kroppen går att påverka genom hur vi förhåller oss till den och genom vad vi gör. Våra tankar-känslor-beteenden påverkar hela tiden varandra, vilket innebär att om vi börjar att ändra på något i en ände (till exempel ett beteende) så kan vi påverka något i en annan (till exempel en känsla). När vi får erfarenheter av att det går att påverka känslan av bekvämlighet kan det ofta vara stärkande och göra att vi känner oss mindre maktlösa.

Lycka till och ta hand om dig!

Hej, jag är 16 är gammal och mår väldigt dåligt. Jag har skadat mig själv under ett års tid och det blir bara värre och värre, har tänkt flera gånger att jag kommer ta mitt liv men vill samtidigt inte att mina föräldrar ska behöva vara med om det. Jag hatar mig själv och jämför mig hela tiden med alla andra, känner mig så dålig och otillräcklig. Jag har det jobbigt i skolan och hemma och ser inget ljus i framtiden. Vet inte vad jag ska göra längre.. Har ni något tips?

Hej och tack för att du skriver!

Det låter verkligen som att du har det tufft och jag vill börja med att säga att det är bra att du skriver. För jag tänker att du behöver få hjälp att hantera det här. När en mår som du gör kan det ibland kännas som att inget kommer att hjälpa, men jag vill att du ska veta att det finns bra hjälp att få och att du inte ska behöva ha det så här.

Nu vet jag ju inte om det är så att du har någon form av hjälp idag eller ej, så jag kommer att svara dig utifrån olika scenarier.

Om det är så att du inte har någon hjälp idag så är det nämligen det första jag skulle råda dig att göra; att söka hjälp. Hjälp och stöd kan se ut på många olika sätt, och när en mår så dåligt som du beskriver så tänker jag att det är viktigt att du får professionell hjälp. Jag kommer ge lite olika förslag på hur du kan gå tillväga:

1. Prata med skolsköterska/skolkurator. Poängen med att de finns i skolorna är att hjälpen ska vara lättillgänglig, så det är bara att gå dit och knacka på. De är vana att hjälpa till med de saker du beskriver och de kan även hjälpa till att söka vidare kontakt med vården om det behövs.

2. Kontakta din vårdcentral. Du kan även vända dig till din vårdcentral och berätta hur du mår och att du behöver få prata med någon. Vårdcentralen kan ge olika sorts hjälp, både i form av samtalsstöd och medicinering. Om du behöver komma i kontakt med Barn- och ungdomspsykiatrin så kan de hjälpa till att se till att du får komma dit.

3. Kontakta Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Det går även att kontakta Barn- och ungdomspsykiatrin direkt och det kan vara en bra idé när en mår riktigt dåligt, eftersom de är experter på att hjälpa till då. Inom Barn- och ungdomspsykiatrin jobbar specialistläkare och psykologer som är erfarna av att hjälpa till med precis det du beskriver.

Att söka vård kan ibland kännas som ett svårt och stort steg att ta på egen hand. Om det inte känns möjligt att göra det själv som skulle jag råda dig att försöka prata med någon vuxen du har förtroende för som kan hjälpa dig att ta kontakt med vården och kanske följa med på besök om det skulle underlätta. Om du inte känner att du vill involvera dina föräldrar kanske det finns någon annan vuxen i din närhet som känns trygg och pålitlig? Kanske någon lärare eller någon kompis förälder? De allra flesta brukar vilja hjälpa till om de får chansen, men för att de ska kunna hjälpa så måste de få veta hur du mår.

Kanske är det så att du redan har en vårdkontakt idag. I så fall låter det som att du behöver få mer hjälp än du får. Det är viktigt att din vårdkontakt förstår hur dåligt du faktiskt mår för att kunna hjälpa dig på bästa sätt. Ibland kan det vara svårt att berätta om sitt mående och om mörka tankar. Då kan det vara värt att fundera kring ifall det finns något som skulle göra det enklare; skulle det till exempel vara lättare att skriva på en lapp och ta med till besöket eller att be någon du känner och litar på följa med dig och berätta.

Avslutningsvis vill jag tipsa om Mind. Mind finns till för dig som har tankar om att ta ditt liv, de erbjuder råd och stöd. Det går att ringa dit dygnet runt på telefonnummer 90101 och det går även att chatta. Du kan vara anonym om du vill.

Ta hand om dig!

Hej, jag är en tjej på 14 år. Jag har levt med psykisk ohälsa sen jag va ca 7 år gammal och mitt liv har bestått av att fara in å ut ifrån bup och har aldrig känt att livet har förändras. Jag har tappat väldigt mycket hopp om att medicinerna ska hjälpa eller annat. För allt känns så tomt fast ändå sånt kaos. Hur hittar man tillbaka till tron å hoppet på att livet vänder?

Hej och tack för att du skriver! Det låter som du har det tufft och redan har försökt få hjälp på olika sätt. Jag förstår att det kan kännas hopplöst och mörkt många gånger när det har gått lång tid och inte känts som att det blivit bättre.

Nu vet jag inte så mycket om vad du kämpar med i ditt liv och vad du upplever som problematiskt, men jag provar att skriva om lite olika scenarion. Om det är att en har varit med om något svårt eller hemskt så kan det ta väldigt olika lång tid att bearbeta det och en kan behöva få stöd under den tid det tar. Om det är problematiskt i hemmiljön eller i skolan, så är det sådant som kan vara svårt att förändra som barn/ungdom, samtidigt som det kan vara det som krävs för att en ska kunna må bättre. Det är då viktigt att ta hjälp av vuxna i sin närhet. Alla har rätt till att känna sig trygga både hemma och i skolan, och om en inte gör det så är det vuxnas jobb att se till att det är möjligt. Ibland kan det handla om något som inte går att förändra, och då kan en behöva arbeta med att hitta sätt att acceptera och förhålla sig till hur verkligheten ser ut. Kanske är det något helt annat som gör att du kämpar med psykisk ohälsa, eller kanske vet du inte.

Det är inte alltid lätt att förstå varför vi mår dåligt. Oavsett så vill jag uppmuntra dig att försöka vara så ärlig som möjligt med de som finns runt dig för att de ska kunna hjälpa dig så bra som möjligt.

Ofta kan det kännas väldigt ensamt när en mår dåligt och kännas som att ingen annan förstår. Då kan det vara bra att ha någon att dela det som pågår inom en med, det kan vara någon i din närhet som du är bekväm med eller någon okänd i en stödchatt (t.ex här på Maana). För en del kan det också kännas skönt att ta del av någon annans berättelse med liknande svårigheter, men som också hittat sätt att må bättre. Några läsförslag är berättelser på mind.se eller vagaprata.nu och boken Vändpunkter från Hjärnkoll. Om möjligt så försök även att ägna dig åt sånt som du vet att du gillar eller får dig att må bättre. För en del kan det vara hjälpsamt att bestämma för sig själv att ta paus en stund från sina tunga tankar och känslor eller det som får en att må dåligt för att kunna fokusera på något som känns positivt, 10 minuter eller en dag.

Vi vet inte hur framtiden kommer se ut, men det vi kan veta med säkerhet är att tiden kommer att gå, och saker och ting kommer att förändras på olika sätt. Känslor och tankar kommer också att förändras över tid. Det kanske inte tröstar så mycket i stunder när det känns tungt, men fortsätt kämpa och håll ut, för det kommer inte vara såhär för alltid.

Fortsätt söka hjälp och stöd, försök att vara snäll mot dig själv och fortsätt kämpa. Det går att må bättre! All lycka till!

Jag har länge haft nedstämdhet, stress, presentationsångest och jag tror det kan koppla det något neurologiskt. Eftersom min pappa har autism och ADHD och min lillasyster har nyligen blivit diagnostiserad med autism tror jag att chanserna är höga, men jag känner inte att jag tillhör någon av de här spektrumen. Utan jag tror att jag uppnår vissa krav av båda men inte tillräckligt för en diagnos, så sa psykologerna till min mamma och jag och min mamma är väldigt lika varandra. Jag har hyperintressen i någon vecka tills det inte alls är intressant längre, samma sak med mat, kan inte tillslut äta den rätten. Borde jag söka stöd eller ska jag låta bli?

Hej och tack för din fråga! Det är vanligt att ha liknande drag som sina familjemedlemmar, oavsett diagnos eller inte. Om personer i ens familj har neuropsykiatriska diagnoser som ADHD eller autism så är det alltså inte ovanligt att själv ha en del sådana drag, eller samma diagnos. Om en har ADHD eller autism så kan symtom utifrån dessa diagnoser leda till nedstämdhet, stress och prestationsångest. Om en till exempel har väldigt svårt att hantera nya situationer, men ofta behöver göra det, eller har svårt att hålla reda på saker, så kan det vara orsak till stress eller självkritiska tankar som gör en nedstämd. Det kan också vara så att en känner nedstämdhet, stress och prestationsångest av andra orsaker än just symtom på ADHD eller autism.

Du skriver att du haft ångest och nedstämdhet länge och verkar lite osäker på orsaken till det. Oavsett misstanke om diagnos eller inte så tänker jag att du kan söka hjälp för det som besvärar dig. Det finns hjälp att få vid problem med nedstämdhet, stress och prestationsångest!

Beroende på var du bor och ålder så kan du söka till exempelvis vårdcentral, ungdomsmottagning eller skolkurator. Då kan du även få bättre koll på vad som gör att du känner som du gör och om det kan relateras till sådant som kan vara svårt om en har en neuropsykiatrisk diagnos. Det kan även vara hjälpsamt att prata med någon du litar på för att få stöd i frågan eller hur du kan söka ytterligare hjälp. Kanske kan du prata med någon i familjen eller någon annan vuxen du litar på.

Om du har tankar specifikt kring att ta reda på om du uppfyller kriterier för en diagnos så kan du alltid söka till vårdcentralen för en första bedömning av symtomen och där de kan ta ställning till om det finns underlag för att utreda vidare.

Lycka till, hur du än väljer att gå vidare.

Varför mår unga kvinnor dåligt? Mat, pengar, resor, kläder och utbildning finns….

Hej! Det är en stor och komplex fråga du ställer. Det är många som mår dåligt oavsett kön och ålder i dagens samhälle. Det tenderar dock att uttryckas eller döljas på olika sätt och kvinnor tenderar att söka hjälp i större utsträckning, vilket gör att det också blir mer synligt.

Vad som gör att människor mår dåligt trots att tillgångar finns har inget enkelt svar. Det är individuellt, även om det säkerligen finns grupperingar en kan göra. När behov som mat, kläder, utbildning, pengar finns så kan ändå behov av trygghet eller andra känslomässiga behov saknas eller vara bristande. Jag tänker att jag försöker skriva lite tänkbara orsaker här, men det kommer inte att omfatta alla möjliga orsaker.

Med dåligt mående menar vi ofta en högre grad av ångest och/eller nedstämdhet än vad som känns hanterbart och över tid. Det kan till exempel vara kopplat till att känna sig otillräcklig i olika avseenden eller begränsad i att kunna leva sitt liv som en vill eller vara den en är.

Ibland finns det tydliga orsaker till måendet, och ibland inte. För vissa kan det handla om att de varit med om svåra och skrämmande händelser eller förluster som varit svåra att hantera, det kan vara att en upprepat eller över tid har blivit eller blir illa eller orättvist behandlad, det kan vara att en har starka tankar om hur en ska vara eller se ut för att duga som är svåra att uppnå eller att en har medfödda svårigheter som gör att en har svårt att hantera och klara av förväntade krav och uppgifter i livet. Sätten att försöka hantera sitt mående kan sen i sin tur ta uttryck i många olika symtom och beteenden som kan vara allt från att dölja till att agera ut mot andra, fastna i destruktiva tankar eller fysiskt skada sig själv på olika sätt.

Hoppas att det gav lite nyansering och svar på din fråga.

Hej, jag är 12 år gammal. Jag hatar verkligen mig själv och det har lett till att jag har börjat skada mig själv. Jag har också glömt bort en sak och det är hur jag är glad igen. Jag har glömt bort den känslan. Det enda jag känner just nu är ilska och ledsamhet. Hur ska jag fixa detta?

Hej och tack för att du skriver!

Det låter verkligen som att du har det jobbigt, vad bra att du skriver och ber om stöd i detta! När vi mår dåligt är det sällan lätt att veta vad vi kan göra och du har tagit ett stort och viktigt steg nu när du ber om hjälp. Bra!Du skriver att du har glömt bort hur du är glad. Precis så kan det kännas när vi mått dåligt ett tag. När vi mår dåligt tappar vi ofta lust och ork att göra sådant som vanligtvis brukar göra oss glada och vi slutar göra dessa saker. Då får vi inte längre den positiva energi som dessa saker tidigare gett oss och så mår vi ännu sämre. Det blir lätt en ond cirkel som kan vara svår att bryta.

Att skada sig själv kan ibland kännas som det enda möjliga i en omöjlig situation. Jag förstår att det är svårt att veta hur du ska göra för att må bättre, när en mår dåligt så är det både svårt att tänka klart och att styra sitt beteende.

Jag tänker att det är viktigt att du får hjälp att känna dig glad igen, att sluta hata dig själv, och att sluta skada dig själv. Det finns väldigt bra hjälp att få, genom till exempelvis psykologisk behandling eller genom medicin. Så jag vill att du ska veta att du inte ska behöva må så här.

Du frågar hur du ska fixa det här och mitt budskap till dig kommer vara att du inte ska behöva fixa detta på egen hand då det ofta är alldeles för svårt. Ett steg mot att må bättre tror jag därför kan vara att försöka prata med andra om hur du mår. Nu vet jag inte vilka andra som finns runt dig, men kanske finns det någon vuxen du litar på som du skulle kunna försöka öppna upp för? Skolan har också personal som jobbar med att hjälpa till när elever mår dåligt på olika sätt och de personerna brukar ofta kunna vara till god hjälp, till exempel en skolsköterska eller en skolkurator. De är vana att höra om andra som mår som du och de kan vara antingen ett samtalsstöd eller ett stöd i att hitta en vårdkontakt (till exempel en psykolog) som kan hjälpa dig. Ibland kan det kännas helt omöjligt att prata med någon. Då kan ett första steg kanske vara att vända sig till någon telefonlinje eller chat där en kan vara anonym. Här på Maana finns till exempel en chat där en får vara anonym. Några andra tips är:

Shedo – ger stöd och tips via chatt och mail till de som lider av ätstörning eller självskada.

Bris – ger stöd via telefon eller chatt.

Mind – ger stöd via telefon eller chatt.

Jag tänker att det bästa råd jag kan ge dig är att fortsätta med det du påbörjat genom att skriva här, att be om hjälp. För du ska inte behöva hantera det här på egen hand.

Ta hand om dig!

Hej, jag är 15 år gammal och jag har tänkt att jag är ful och inte så fin som alla andra. Jag mår dåligt på grund av det och jag vill ändra liksom på något med mig själv så jag kan se finare ut.

Hej och tack för din fråga!

När jag läser din fråga så blir jag ledsen att höra att du känner så, och samtidigt så tänker jag att det är tyvärr är väldigt vanligt att tänka och känna som du gör. De allra flesta av oss tvivlar på oss själva på något sätt och kämpar med vår självkänsla. Däremot är det inte alltid så att vi pratar om det vilket kan få en att känna sig väldigt ensam med dessa tankar, men det ska du veta att du inte är.

Du skriver att du mår dåligt och att du vill ändra på dig själv. I grund och botten så tänker jag att det är konstruktivt att vilja ändra på något när vi mår dåligt, för du vill ju må bättre. Däremot så tänker jag att det kan vara värt att utmana tanken om att lösningen är att försöka ändra på något i utseendet, dels för att det kanske inte ens går och dels för att min erfarenhet är att vi inte alltid mår bättre av det. Det kan alltså kännas som att det skulle göra att vi mådde bättre, men det är inte säkert att det är så.

När vi mår dåligt så pågår det flera saker i oss samtidigt som påverkar. Vi har dels våra känslor, dels våra tankar, och dels våra beteenden. Dessa påverkar varandra och påverkas också av varandra. Det innebär att ifall vi vill ändra på en känsla, att du mår dåligt, så kan vi angripa det både genom att arbeta med våra tankar och med våra beteenden. Jag tänker att jag ska ge dig några exempel att inspireras av.

Om vi börjar med våra tankar. Första steget är att titta närmare på sina tankar för att se vad de innehåller, helt enkelt hur de låter i ditt huvud. Vad är det du säger till dig själv när du kritiserar dig själv? Nästa steg är att försöka undersöka dessa tankar från lite olika håll för att utmana föreställningen att de tankarna avspeglar sanningen. När vi tänker att vi inte är fina så känns det som att det är så det är, men det kan vara viktigt att påminna sig om att de är just tankar. För att utmana sina tankar kan en börja med att ställa olika frågor till sig själv, till exempel: Vad innebär det egentligen att vara fin? Finns det olika sätt att vara fin på? Varför är det viktigt att vara fin, finns det andra egenskaper som är lika viktiga? Vad skulle jag säga till en vän som tänker så här om sitt utseende?

Vi kan även försöka påverka våra beteenden. Första steget är att undersöka hur de tankar och känslor du har påverkar dina beteende. Helt enkelt, vad gör du och vad gör du inte när du känner så här? Finns det saker i livet som du egentligen vill göra som du låter bli att göra på grund av dina känslor? Går det att utmana det och försöker testa att göra de sakerna ändå? Hur känns det då? Prova att försöka flytta fokus ifrån hur du ser ut till vad du ser när du tittar ut på världen, vad vill du göra och uppleva?Börja utforska hur känslor, tankar och beteenden påverkar varandra och se om det går att göra små förändringar i någon del. Då kanske du kan upptäcka att det går att påverka ditt mående på andra sätt än att försöka ändra på ditt utseende.

Det jag beskriver ovan är inte alltid så lätt att göra på egen hand! Ibland kan det vara viktigt att ta hjälp av någon professionell, till exempel en skolkurator eller psykolog. Du kan antingen ta kontakt själv om du känner att du klarar det, eller så kan du kanske börja med att be någon vuxen du litar på om hjälp att få prata med någon om hur du mår. Det finns bra hjälp att få och det går att må bättre!

Ta hand om dig!

Hej! Jag är 17 år men ska fylla 18 senare på året. Jag skulle vilja prata med typ kurator men vet inte om hon skulle meddela mina föräldrar. Vill inte det. Vet du ungefär hur det fungerar?

Hej, tack för att du skriver. Vad bra att du frågar, för det är inte alltid så lätt att ha koll på. Som du är inne på så har kuratorer eller terapeuter möjlighet att ta kontakt med dina föräldrar utan ditt medgivande fram tills du är 18. Efter att du fyllt 18 så måste du godkänna att de får bryta sin tystnadsplikt. Ofta så anpassas det utifrån ålder och mognad hos den som vill gå i samtal, så ju äldre en är desto mindre kommer tas upp med föräldrar. Om du är 17 år så kan jag tänka mig att de situationer en kurator skulle anse det viktigt att faktiskt kontakta föräldrar är om en skadar sig allvarligt, har självmordstankar eller är i en hotfull situation.

Det kan även spela roll var du söker samtalskontakt och det kan nog vara olika på olika platser. På vårdcentral kan det vara så att föräldrar behöver känna till att en har en vårdkontakt. På ungdomsmottagning och till skolkurator (från 12 års ålder) kan man söka utan att föräldrarna känner till det.

Jag skulle i första hand rekommendera dig att söka samtalskontakt på ungdomsmottagningen, alternativt skolkuratorn. Om du är osäker på hur det fungerar så är mitt råd att helt enkelt fråga i vilka fall den du träffar skulle ta kontakt med föräldrar.

Lycka till med samtalskontakten!

Vad gör man om man mår dåligt hela tiden över en själv? Asså typ skäms över en själv.

Hej och tack för att du skriver! Du tar upp en viktig fråga som många kämpar med i olika grad. Det låter som det upptar väldigt mycket tid och fokus för dig, vilket såklart blir väldigt tungt. Att skämmas över sig själv tänker jag går hand i hand med låg självkänsla och/eller lågt självförtroende. Det kan vara generellt och handla om alla möjliga saker, eller vara mer specifikt och till exempel mest handla om utseende eller skolprestationer.

Att känna skam handlar om att behöva ändra sig för att ens beteenden anses opassande. Sådant får vi lära oss från att vi är små av vårdnadshavare och senare av andra i vår omgivning. Att kunna känna skam i viss grad är sunt. När skam däremot blir problematisk för en så kan det vara så att andra varit för kritiska och vi har lärt oss allt för mycket att vi inte duger eller borde vara på andra sätt. Blir en utsatt för det så tänker en tillslut att det är sant och blir det sätt en börjar tänka om sig själv i fler och fler sammanhang. Kanske har en slutat tro på sig själv och allt eftersom också låtit bli allt mer saker eller dragit sig undan mer och mer. Vanligt är att hur en dömer eller kritiserar sig själv är mycket strängare än vad en skulle ha sagt till någon annan i samma situation.

Att jobba med skam och självkänsla kan vara komplext och något en kan behöva hjälp med i till exempel samtalsstöd eller terapi. Då kan en ta kontakt med kurator, psykolog eller psykoterapeut på skolan, ungdomsmottagning eller vårdcentral.

Det finns också saker en kan börja försöka med på egen hand. Att öka självkänsla och självförtroende innebär att tro och lita mer på sig själv. Börja fundera på i vilka sammanhang eller sällskap du känner dig tryggare och mår bättre. Försök vara mer i de sammanhangen. Gör mer av aktiviteter som du vet att du tycker om eller mår bra av. Kanske kan du hitta något nytt? Du kan även börja titta närmare på de där tankarna som dömer eller kritiserar dig och får dig att skämmas och må dåligt. Vad säger tankarna egentligen? Stämmer de? Skulle du tänka så om det handlade om någon annan person? Att tänka en tanke betyder inte att de är sanna. Jag kan till exempel tänka att jag har vunnit på lotto eller har tappat min telefon, men vet ändå att det inte är så bara för att jag tänkt det. Likadant kan en försöka tänka om tankarna som får en att må dåligt, dvs att se att det är just tankar som ploppar upp i ditt huvud som du kan lägga märke till att du har. Att observera sina tankar kan hjälpa att skapa lite distans till dem istället för att direkt ta dem för sanningar.

Om dina tankar och känslor lett till att du också låter bli att göra saker som du egentligen skulle vilja så kan du börja fundera på vad du kan utmana dig själv att göra ändå. Det är viktigt att göra saker eftersom att självkänsla och självförtroende byggs upp av att klara saker. Och att klara saker kan ju endast göras om en faktiskt vågar prova göra saker.

Lycka till, och våga även ta hjälp om du behöver!