Fråga
Psykologen

Hej! Jag är en tjej som har en del vänner i skolan men ingen att umgås med på fritiden. Så nu på helgerna ligger jag bara i min säng och känner mig ensam och har ingenting att göra. Blir så ledsen. Mår redan dåligt och äter antidepressiva

Hej,
Tack för att du skriver. Väldigt många av oss lider av att vi känner oss mer ensamma än vad vi skulle önska. Trots det är ofrivillig ensamhet inte alltid något vi pratar om, tyvärr. Vad klokt och modigt att du skriver och söker stöd när ensamheten känns jobbig!

Det som är värdefullt tänker jag är att du redan lite har satt fingret på vad som gör dig ledsen och vad du skulle vilja vore annorlunda. Genom att ringa in det som blir jobbigt så har du tagit första steget mot att kunna må bättre. För ifall vi ska kunna må bättre så måste vi först förstå vad som leder till att vi mår dåligt, så att vi vet vad vi ska försöka ändra på.

Om det är så att du skulle vilja ha fler vänner så finns det faktiskt sätt att ta steg mot det. Ett sätt att börja kan vara att fundera på vad det finns för möjliga vägar. Finns det sammanhang där du skulle kunna försöka lära känna nya personer (exempelvis via något fritidsintresse, eller kanske i något sammanhang online)? Finns det personer du känner redan som du skulle kunna försöka utöka umgänget med (exempelvis vännerna i skolan, eller kanske personer som en umgåtts med tidigare i livet)?

Att ta sig an att försöka skaffa ett umgänge på fritiden kan kännas som ett stort projekt, särskilt när en redan mår dåligt. När något känns som en stor förändring så finns det en risk att det känns för svårt och att vi då ger upp redan från början. Därför brukar det kunna vara hjälpsamt att försöka bryta ned den förändring en vill göra i små små steg. Fundera kring ifall det finns något första litet steg som du skulle orka och våga ta mot att utöka ditt umgänge? Genom att ta ett litet steg i taget så kan det gå att göra förändringar som först känns omöjliga.

Som sagt, att göra förändringar kring sin situation när en mår dåligt kan vara svårt, så tveka inte att ta hjälp om det känns för svårt att ta tag i det på egen hand. Finns det kanske någon vuxen i din närhet som du känner dig bekväm att prata med som skulle kunna vara ett stöd i detta? Annars så kanske det kan vara ett alternativ att prata med exempelvis skolkurator eller ungdomsmottagningen. Du skrev att du äter antidepressiva så då antar jag att du har en läkarkontakt. Då kan det också vara en väg att lyfta med den läkaren att du önskar en samtalskontakt för stöd i detta, så kan läkaren hjälpa dig med vart du kan vända dig.

Ta hand om dig!