Fråga
Psykologen

Hej! Jag har kontaktat BUP för att få en egen remiss eftersom jag känner att mina problem blir värre, där jag nu har börjat med ett självskadebeteende och har mörka tankar. BUP nekade min ansökan om egenremiss och skickade sedan ett brev hem till mina föräldrar. Jag känner att min situation och mitt mående nu har blivit ännu värre eftersom jag måste lyssna på min mamma använda BUP brevet mot mig varje gång vi bråkar eller när hon är arg på mig.

Jag känner oftast inga känslor, allt är bara så dystert och jag känner mig inte levande längre. Men trots det så får jag ibland vågor av alla känslor samtidigt vilket är extremt överväldigande speciellt nu med all extra stress jag har pga min situation. Jag mår uselt och vill inget mer än att försvinna eller sjunka ner i sängen. Orkar knappt av skolan längre. Det är för mycket saker som händer på samma gång och jag vet inte vad jag ska göra åt saken längre eftersom att alla runt omkring mig inte tar mig på allvar eller ger något stöd.

Hur ska jag ta mig åt? Hur gör man om man inte känner känslorna man bruka känna? Och hur blir man av med all stress man bär utan att göra sig själv illa?

Hej och tack för att du skriver!

Vad ledsen jag blir att höra att du inte fick den hjälp du sökte på BUP. Det låter också som att hanteringen av din egenremiss inte alls blev bra för dig. Jag förstår att det måste kännas väldigt tufft att få det bemötandet från din mamma. Jag tycker i alla fall, tvärt emot vad din mamma säger, att det var väldigt bra av dig att ta dina problem på stort allvar och söka hjälp! Att du skriver hit gläder mig också, för det visar att du fortsätter söka efter stöd och inte ger upp. Det är verkligen inte lätt när en fått det bemötande som du fått, så jag vill verkligen att du ska känna dig stolt över dig själv som fortsätter kämpa på!

Jag tänker, precis som du, att det du kämpar med är alldeles för svårt att hantera på egen hand. Det låter som att du eventuellt har drabbats av en depression och det låter också allvarligt att du börjat göra dig själv illa. Både de sakerna finns det bra hjälp för, det vill jag verkligen att du ska ta med dig; att hjälp finns att få. Det finns både psykologisk behandling och medicinsk behandling som kan vara hjälpsamt. Så mitt främsta råd till dig är att fortsätta med precis det du gör; att söka stöd och hjälp. Som sagt, verkligen tråkigt att du inte fick det stöd du behöver via BUP, men det finns många andra ställen att få hjälp på. Här kommer några förslag på vart du kan vända dig:
– Via elevhälsan på skolan (vänd dig till t.ex skolkurator eller skolsköterska)
– Via ungdomsmottagning (ungdomsmottagningar finns på de flesta platser och brukar ha bra tillgänglighet, googla på ungdomsmottagning och din stad)
– Via vårdcentralen (om BUP har bedömt att det inte är på deras så kallade vårdnivå så ska vårdcentralen kunna tillhandahålla stöd istället)

Hoppas du hittar ett fint stöd via någon av dessa. Kanske känns det jobbigt att själv fortsätta söka hjälp efter erfarenheten med BUP, det kan jag i så fall förstå. Om det är så skulle jag rekommendera dig att fundera kring ifall det finns någon vuxen i din närhet som du kan ta hjälp av i den processen. Tyvärr så är det ibland så som för dig att våra föräldrar inte är de som ger oss bäst stöd. Men kanske finns det någon annan vuxen som kan ta den rollen, finns det till exempel någon lärare eller kanske någon kompis förälder som du har förtroende för?

Fortsätt att söka hjälp och dela med dig kring ditt mående, för det är första steget till att må bättre. Ta hand om dig!

Jag bor hos min pappa sedan några år tillbaka. Han har ett ganska aggressivt beteende och både dricker och röker på. Jag är myndig men bor hemma hos honom medan min bror bor hos mamma och hennes man. Jag måste ta hand om hela hemmet, tvätta och handla/laga mat för annars blir pappa arg. Min mamma vill att jag ska flytta till henne istället men jag blir så orolig när jag inte har koll på pappa. Han har hotat att ta livet av sig flera gånger och jag går sönder av allt det här.
Vad kan jag göra?

Hej, och tack för att du skriver!

Det låter som du har det riktigt kämpigt! Det är väldigt svårt att leva med och hantera närstående som har problem med alkohol, droger och/eller aggressivitet. Jag förstår att du vill försöka ta hand om och ha koll på din pappa och att du är väldigt orolig för honom.

Jag kan inte säga vad som är rätt eller fel, eller vad du ska göra, men det är viktigt att du vet att du inte har och inte kan ha ansvar för din pappas handlingar. Det låter som du försökt under lång tid att hjälpa honom, men att det fortfarande är stora problem med missbruk och hur han beter sig. Det är inte i din makt att få honom att göra annorlunda, att sluta dricka eller hindra honom från att ta sitt liv. Vi vill gärna och hoppas ofta att vi ska kunna göra skillnad. Dessvärre kan inte någon ansvara för en annan vuxen persons liv. Precis som du är den som är ansvarig för dig och ditt liv så är även din pappa den som behöver ta ansvar för sig och sitt liv, och den enda som kan förändra det är han själv om han bestämmer sig för det. I ett sådant förändringsarbete kan det dock vara viktigt att få stöd och hjälp, men ingen förändring är som sagt möjlig utan att personen själv är beredd att jobba för det. Om han själv vill jobba för en förändring så kan även yttre stöd från t.ex. vården eller kommunen vara aktuellt.

Mitt råd i den här situationen är att du funderar över vad du behöver och hur du kan må så bra som möjligt. Det låter som att du far rätt illa i allt som pågår. Som sagt så är du den som behöver vara ansvarig för dig och ditt liv också. När såna här delar finns med i ens liv så är det vanligt att det upptar väldigt mycket av ens fokus, tid och energi. Försök att även ge utrymme för dig, det du tycker om och mår bra av. Fundera på hur mycket som är rimligt att ge av dig och din tid till pappa utan att det leder till att du går sönder.

Det väcker så klart massa svåra känslor oavsett hur du väljer att förhålla dig, och kanske kan du behöva stöd i att hantera dem. Jag råder dig även att vara öppen med andra om vad som händer hemma hos pappa så att andra har möjlighet att stötta dig. Det kan vara personer du litar på (kanske din mamma?) eller utomstående. Kommunen erbjuder ofta stöd för anhöriga till personer med beroende/missbruk. Så kontakta gärna kommunen om du är intresserad av det. Beroende på var du bor och din ålder så kan ungdomsmottagningen också vara ett alternativ för en samtalskontakt.

Ta hand om dig!

Hej, min mamma är psykopat vilket påverkar mig och mina syskon dåligt. Hon vill själv inte erkänna det eller söka hjälp. Hur kan jag gå tillväga?

Hej, och tack för att du skriver. Eftersom att ordet psykopat används olika i olika sammanhang och används för att beskriva många olika beteenden så är det svårt att veta vad det innebär för just dig. Jag kommer anta att det i alla fall innebär att det är svårt att förhålla sig till henne och att hon gör saker som är svåra att förstå och som drabbar dig och dina syskon på ett negativt sätt.

Som barn är det ofta väldigt svårt att få en förälder att söka hjälp, särskilt om de själva inte tycker att de har så stora problem. Du och dina syskon har oavsett rätt att känna er trygga hemma och med er mamma, så det är verkligen bra att du skrivit hit och tar upp att du vill ha en förändring.

Jag tänker att det viktigaste är att du och dina syskon får berätta om hur ni har det för någon annan vuxen ni litar på, för att kunna få hjälp att hantera situationen. Ni kanske behöver hjälp med att hjälpa mamma eller hjälp att hantera konflikter? Det är inget du ska behöva hantera ensam. Fundera på vem du skulle kunna tänka dig att prata med.

Finns det t.ex. andra släktingar som du står nära och litar på? Finns det en lärare eller skolkurator du kan prata med? För en del är det en kompis förälder och för andra känns det lättare att ta upp det med någon professionell som man inte känner, t.ex. någon på ungdomsmottagningen. Den du tar upp det med kan tillsammans med dig komma fram till hur ni ska gå vidare. Om hemförhållandena och föräldraskapet är så pass dåligt att det innebär att barn under 18 år far illa så kan det vara aktuellt att socialtjänsten kontaktas. Deras uppgift är då att ta reda på hur barnen har det och om det är aktuellt med några stödjande insatser för familjen. Socialtjänsten går att läsa mer om på www.kollpasoc.se/. Om du inte är redo att prata med någon om det ännu så finns såklart även flera olika stödchattar som kan hjälpa dig att tänka vidare kring din situation, t.ex. här på Maana.

Lycka till!