Fråga
Psykologen

Hej! Jag är jättekär i en kille i min klass men jag får inte ha en pojkvän eller ens prata med killar utanför min familj och släkt. Min pappa har sagt att jag måste gifta mig när jag fyller 18 och att han ska hitta en man åt mig. När jag tänker på att jag ska gifta mig med någon som jag inte är kär i så vill jag kräkas, men jag kan inte heller säga emot min pappa. Jag vet inte vad jag ska göra.

Hej och tack för att du skriver!

Vad bra att du delar med dig kring din situation. Jag kan tänka mig att det känns ensamt och utsatt, och jag förstår att det är svårt att veta vad du ska göra. Först och främst vill jag säga att det är bra att du reflekterar över hur det känns för dig när din pappa säger så här. Som barn är vi, av naturliga skäl, ofta väldigt starkt anknutna till våra föräldrar och det kan kännas svårt att gå emot deras syn på hur en ska leva. Ibland tänker vi inte ens att det är ett alternativ för att vi inte vet något annat. Men det är ditt liv det handlar om och inte deras. Jag tror att det bästa du kan göra är att fortsätta med det du gör nu; att reflektera kring hur du vill leva ditt liv och vad som är viktigt för dig. På den vägen kan det ofta vara hjälpsamt att prata med andra och ta stöd. Nu vet jag inte hur det ser ut omkring dig, men finns det kanske någon vän eller någon vuxen i din närhet som du kan lita på och fortsätta utforska dina tankar tillsammans med?

Du skriver att du inte kan säga emot din pappa. Nu vet jag inte alls vad du menar med det, men jag tänker mig att det kan handla om allt ifrån en rädsla att göra honom besviken till en rädsla att bli utsatt för någon form av bestraffning. Om det är så att du faktiskt är rädd för att säga emot honom så tänker jag att du verkligen behöver ta stöd utifrån, men att det då också kan kännas extra skrämmande att göra det. Men det finns flera forum där en kan söka stöd anonymt vilket kan vara ett bra första steg om det känns oroligt att prata om sin familj. Det finns till exempel en chatt här på Maana där du kan chatta anonymt.

Jag hoppas du finner en väg till att leva ditt liv så som du vill. Ta hand om dig!

Hej, jag har en fråga av mest nyfikenhet. Min pojkvän är så fin och bra på så många sätt men när vi ska prata om grejer och då menar jag prata, inte bråka tar han all plats att säga sitt och jag lyssnar alltid och förstår alltid honom. Men när det är min tur att prata avbryter han ofta och säger att det inte är lika viktigt. Jag har tryckt på om att vi båda måste kunna prata om vad som känns inte bara han. Och det har gått lite bättre vissa gånger.

Han ställer ofta samma fråga om och om igen och fast jag svarar är han inte nöjd. Och när jag säger att jag han kanske får förtydliga för att jag inte förstår så brukar han låta jätte jätte elak. När han bara inte gillar mitt svar kan han säga nej så är det inte och fortsätta fråga samma fråga om och om igen.

Just när han gör så där och frågar om och om igen, har det börjat hända någonting jätte konstigt med min hjärna. Det pirrar ordentligt längst fram och som trubbas av samtidigt. Och jag blir typ dåsig. Det blev inte så från början men efter ett par år av att han gör bland annat så där så beter sig min hjärna jätte jätte konstigt och dagen efter är jag oftast så hjärntrött att jag knappt orkar ta mig från soffan till sängen, av trötthet.

Vad är det som händer i mig? Och varför blir det så påtagligt att det känns rent fysiskt när det egentligen är psykiskt. Att jag mår psykiskt dåligt när han gör bland annat så där.

Tacksam för svar!

Hej och tack för att du skriver!
Du skriver inledningsvis att du har en fråga mest av nyfikenhet. Men när jag läser din text så tycker jag inte att det låter som att du bara är nyfiken, utan det låter som att du påverkas väldigt illa av din pojkväns sätt att kommunicera med dig.

När vi ska försöka kommunicera på ett effektivt sätt med varandra så behöver kommunikationen innehålla två delar. Dels att vi effektivt kommunicerar vad vi faktiskt känner, dels att vi lyssnar aktivt och verkligen försöker förstå vad den andra vill förmedla till oss. När jag läser det du beskriver så hör jag att du upplever att du gör allt du kan för att kommunicera det du vill få fram, men att du inte upplever att han försöker lyssna och förstå dig.

När par söker hjälp i terapi hos mig så är en av de vanligaste orsakerna kommunikationsproblem, det är alltså inte ovanligt. Det är också något som går att arbeta med och påverka. Om en vill ändra sitt sätt att kommunicera i ett förhållande så krävs det dock att båda vill och anstränger sig. När jag läser det du skriver så hör jag bara att du anstränger dig. Jag tänker därför att mitt råd till dig, om det är möjligt, är att försöka prata med din pojkvän om er kommunikation och hur den påverkar dig. Du beskriver att din pojkvän är fin och bra på så många sätt, så förhoppningsvis så kommer han vilja lyssna på något som du upplever som ett problem i er relation.

Du frågar också vad det är som händer i dig. Jag tänker att det som händer i dig fysiskt är helt naturligt, men jag förstår att det kan vara svårt att begripa sig på. Vår hjärna och vår kropp är sammankopplade och påverkar varandra. Det är bland annat därför som vi kan få ont i magen när vi är oroliga, eller bli oroliga när vi känner fysisk smärta. Så det är naturligt att din kropp reagerar fysiskt på något som du upplever som psykiskt påfrestande. Jag brukar tänka på det som att kroppen försöker säga oss något som vi bör lyssna på.

Ta hand om dig!

När jag var 15 var jag tillsammans med en kille och jag har insett nu när jag är några år äldre att han var väldigt kontrollerande och utövade psykiskt våld. Han kunde ringa och skrika på mig, jag fick inte ha några killkompisar och han tryckte ner mig hela tiden. Sedan när jag gjorde slut så spred han massa lögner och rykten om mig och fortsätter fortfarande fyra år senare. Jag har börjat förstå att hans beteende mot mig då har gjort mig väldigt osäker när jag varit i nya förhållanden. Är livrädd att aldrig hitta rätt och fortsätta hamna i negativa förhållanden.
Vad kan jag göra?

Hej, och tack för att du skriver!
Det är vanligt att känna osäkerhet och ha svårt att navigera i nya relationer efter att ha varit i relationer där det förekommit olika typer av våld (psykiskt, fysiskt eller sexuellt). Det går dock att jobba med och förändra. För att undvika att hamna i nya destruktiva relationer kan du jobba med dig själv på olika sätt. Dels fortsätta det du redan verkar ha börjat med, att försöka förstå vad du varit med om och hur det påverkat dig psykologiskt och känslomässigt. Ofta är låg självkänsla och negativ självbild konsekvenser av att ha blivit utsatt för våld och det som en kan behöva arbeta med.
Fundera på vad du vill ha i en relation, vad som är viktigt för dig och vad som inte är acceptabelt. Lär känna dig själv och värdera den du är. Ju tryggare du är i dig själv, desto lättare kommer det vara att sätta gränser när det behövs i relation till andra. Det är vanligt att känns skuld och skam efter att ha blivit utsatt, vilket en också kan behöva jobba med att lägga ifrån sig. Det är aldrig den som blivit utsatts fel, oavsett omständigheterna. Det kan vara viktigt att inte bära på allt själv, utan prata med andra. Någon du känner och litar på, eller någon utomstående. Om du vill få prata med någon utomstående eller har fler frågor kring att ha blivit utsatt för våld så är ett tips Kvinnofridslinjen som riktar sig till just personer som utsatts för någon typ av våld. Det går att ringa gratis och anonymt på 020-505050, kvinnofridslinjen.se.
Du kan också chatta här på Maana för att få stöd och hjälp.
Om du vill göra ett större arbete med dig själv i att t.ex. värdera sig själv eller kunna sätta gränser så kan även någon typ av psykoterapi vara hjälpsamt.
Jag vill även tillägga att det är ett brott att utsätta någon för psykiskt våld. Även ryktesspridning kan vara olagligt. Det är alltså något som är möjligt att polisanmäla.
Jag önskar dig lycka till!

Jag har varit tillsammans med min kille i tre år. Har kommit på honom flera gånger med att skriva sexuellt och ge komplimanger till andra tjejer. Jag har konfronterat honom om detta och får svaret att han tycker det är roligt och spännande. Han säger att han har svårt att sluta och slutar en period för att sedan börja igen. Han har även berättat att han har ett behov av att få prata med andra på det sättet.Jag känner mig bara ledsen. Behöver han hjälp?
Kan jag göra något och ska jag stanna kvar hos honom?

Hej, och tack för att du skriver!
Det är en svår situation du beskriver där det låter som att ni ser olika på hur ni vill ha det i relationen. Vad bra att du tagit upp det med honom och att han berättat om sin sida i det. Jag tänker att det som är möjligt att göra är att just prata med varandra – om vad som händer, hur var och en upplever det och hur det påverkar var och en och relationen.
Det finns inga rätt eller fel här, varken kring vad han eller du tänker, vill och känner. Sen kan bara han avgöra om han tycker att det är något han vill ändra på eller behöver ha hjälp med. Kanske kommer han fram till att det finns anledningar till att sluta, eller så vill han inte ändra något. Likadant behöver du ta ställning till om vad du vill och behöver i relationen. Om han inte vill ändra på det han gör, vill du vara med honom ändå, eller är det inte okej för dig? Som sagt, det handlar inte om att det finns några objektiva rätt eller fel. Det verkar dock som ni vill olika saker i relationen och ni behöver båda besluta hur ni vill förhålla er till det. Det här är såklart inte lätt eftersom att det även finns massa andra känslor och aspekter att väga in.
Lycka till!

Hej! Har nyss inlett ett förhållande och vi har även blivit sambos. Det kanske var tidigt men vi kände båda att vi ville vara tillsammans mer än tidigare. Nu verkar det här förhållandet inte vara så lätt. Jag är bipolär och väldigt känslig och han istället säger vad han tycker hur som helst vilket ofta leder till att jag blir sårad. Jag har problem med mina känslor. Jag tänker ofta steget längre, alltså gör en tolkning av det han säger och funderar i timmar över vad han menar med det han sagt. Men han, å andra sidan, kan vara elak. Han kan säga: kom hit, fläsk-Britta. Eller ta upp hur jag låter när vi har samlag. Eller: Vet du inte det- det trodde jag att alla visste osv. Hur kan vi på bästa sätt möta varandra i det här. Jag är livrädd att förlora honom för jag älskar honom så oerhört mycket.

Hej och tack för att du skriver!Du skriver att du är väldigt känslig, har problem med dina känslor, och att du tolkar det han säger. Men vet du, när jag läser det du skriver så tycker jag inte att det låter som att det är där problemet ligger. Det låter däremot som att han är elak mot dig och uttrycker sig på ett sätt som inte är okej. Att du sedan reagerar på det tycker inte jag låter som känsligt, utan det tycker jag är sunt.
Jag skulle vilja börja med att skriva lite om känslor och varför vi har dem. Känslor fyller nämligen en viktig funktion. Känslor ger oss information om hur vi har det, och information om vad vi behöver göra eller få. När vi till exempel känner oss ledsna så är den känslan information till oss om att något eller någon har sårat oss och att vi behöver få tröst och omsorg. Att du känner dig sårad när han uttrycker sig på det här sättet kan du alltså se som information om att du inte har det bra, och det är information som behöver lyssnas på.
Jag hör i det du skriver att du verkligen vill att ni ska ha det bra tillsammans, för att du älskar honom.
Att finna och ha någon att älska är något otroligt fint som ofta ger oss glädje och mening i livet. När vi känner väldigt starkt för någon kan det dock också innebära att den personen och den kärleken blir så viktig för oss att vi inte riktigt kan eller vill se när den personen även får oss att må dåligt. När vi lever i en relation har vi även en tendens att gradvis vänja oss vid sådant som vi kanske vanligtvis inte skulle acceptera. Ofta kan det vara så att merparten i relationen är bra och att vi därför inte lägger märke till någon sak som är dålig. När dåliga saker smyger sig på så märker vi inte riktigt det och helt plötsligt så har vi normaliserat sådant som vi egentligen inte skulle acceptera.
När vi är i en relation så har vi inte alltid förmåga att se helt klart på relationen och vår partner. Ofta kan det därför vara viktigt att dela med oss av det vi upplever i relationen med andra personer som vi litar på, till exempel vänner eller familj. Om det finns någon utöver din partner som du känner förtroende för så tror jag det kan vara viktigt för dig att prata med den personen om det som sker i relationen, för att få hjälp att ta ett steg tillbaka och få perspektiv. I slutändan så är det du som väljer hur du vill agera i relationen, men på den resan brukar det vara värdefullt att få stöttning, samt hjälp att se det som pågår utifrån. Så fortsätt med du gör genom att skriva hit, att ta stöd av andra.
Ta hand om dig!